Avkoloniseringen i Afrika

Bakgrund

Kolonialism innebär erövring och kontroll av ett annat område utanför kolonisatörens land. Idag använder vi ofta detta ord för att beskriva de europeiska nationalstaternas utomeuropeiska erövningar. Men det var inte bara länder i Europa som kom att bli kolonialmakter, Usa och Japan har under vissa perioder erövrat och plundrat i länder som de sedan kom att ta över.

Redan 1415 intog en portugisisk expidition den afrikanska staden Ceuta. Sedan dess men framför allt efter 1500-talets mitt växte kolonisationen fram ur Europas expansion. I mitten av 1800­-talet drog en kapplöpning igång i Europa. Man ville ha så mycket mark som möjligt i afrika och därmed kunna bilda många kolonier.

Kolonialtiden

Man underordnade koloniernas inhemska kultur genom att göra det egna språket till första språk. Saker som var tillåtna i det egna landet som exempelvis politik, kultur och litteratur kunde förbjudas inom kolonierna.

Den europeiska imperlialismen blev slutet för afrikas självständiga stater. De som bodde inom kolonierna arbetade för de vita som hade flyttat ner dit. Nästan hela afrika hamnade under de europeiska stormakternas politiska kontroll. Hur detta kunde möjliggöras berodde på européernas överlägnsa teknik. Trots att man gick in i de afrikanska länderna med vapenmakt stabiliterades ofta samhällena efteråt. Krig som kanske hade pågått under årtionden stammar emellan upphörde nu i samband med att kolonalregimen installerats.

Sedan långt bak i tiden har vi ansett att de svarta är en lägre stående ras. De vita ansåg att de hade någon slags skyldighet att hjälpa de koloniserade människorna då dessa inte var civiliserade enligt europeerna man förde med sig sina västerländska ideér som dem i kolonierna tvingades leva efter. Trots att kolonialtiden förde med sig vissa fördelar kan vi konstatera att dess konsekvenser samtidigt var förödande för afrikanerna. Dem fråntogs frihet och möjligheten att bestämma själva. Allt skulle ske efter européernas vilkor. På bilden nedanför visas människor som stympats på grund av att dem inte levererat tillräckligt mycket gummi till belgarna.

Idag anses ofta Belgarnas tid i Kongo som det värsta exemplet på kolonisationen samt imperialismens konsekvenser. Under det belgiska styret dödades mellan 3 och 30 miljoner människor.

Avkolonisationen

Under 1900-talet bröt de två världskrigen ut och detta innebar slutet för kolonisationens era. Frankrike och Storbritannien drog tillbaka sina trupper ifrån kolonierna då de skulle delta i krigen. Detta kom att påverka de svartas syn på de vita då man började förstå att den överlägsenhet som de vita hade haft inte berodde på rasmässiga skillnader utan vapenteknik, träning och organisation. Bilden om den vita mannens överlägsenhet började nu falla.

Efter andra världskriget kom kolonialmakternas position inte bara att bli ekonomisk ohållbar utan även moraliskt ohållbar. Man kom med motfrågor i afrika kring hur det kunde vara rätt att Storbritanien kunde ockupera Egypten när det var fel av Hitler att ockupera polen. Afrikanerna kunde nu med kraft påverka hyckleriet i kolonialismen. Europeiska statsmän blev nu tvugna att komma till insikt om den egna rasismen efter andra världskriget. Och det är utifrån detta som forskare idag anser att kolonisationen började falla.

När staterna i Afrika frigjort sig ifrån kolonialmakterna har många stater kommit att utvecklas starkt. Men dessvärre har flertalet stater också blivit svagare. Korruption och ekonomiskt stagnation är ett vanligt problem runt om i afrika. En nykolonialism har i viss mån ersatt den gamla kolonialismen då grupper inom före detta kolonier lidit av ekonomiska problem. Detta har bidragit till att de tvingats hitta nya stormakter att förlita sig på och numera har ett politiskt beroendeförhållande till dessa.

Kolonialismen förde även med sig konflikter som kommit upp till ytan under efterkrigstiden. Ett exempel är folkmordet i Rwanda som grundade sig i Belgarnas sätt att privilegiera tutsierna. 1916, då de belgiska kolonisatörerna anlände som Rwandas befolkning delades upp i två olika etniska grupper. Belgarna ansåg att tutsierna var överlägsna hutuerna eftersom att tutsierna enligt dem hade ett närmare släktskap med den vita rasen. Belgarna såg de två grupperna som två olika raser och tillverkade till och med identitetskort som talade om ifall man antingen var tutsi eller hutu. Tutsierna fick nu förstärkt maktposition, bättre jobb och bättre utbildningar i Rwanda. Der var vid detta laget hutumajoriteten började se tutsierna som främmande inkräktare. Ett annat exempel på ett land är Somalia som fick stöttning av Sovjet och USA till diktaturen i utbyte mor militära baser.

Eftersom att

Diskussion

Jag blir så upprörd när jag tänker på hur vi i europa har behandlat människor med annat etniskt ursprung. Sedan flera hundra år tillbaka har vi sett ner på dessa människor och behandlat dem som om dem vore odjur. Vi har kommit in i deras länder och brytit traditioner, splittrat familjer, använt dem som slavar och fört dem till europa. Dem har sedan dess levt under dåliga förhållanden och det är vi skyldiga till. Alla jordens människor ska behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, religion eller sexuelläggning. Idag har det lyckligtvis blivit betydligt bättre men rasismen finns fortfarande kvar, det var inte mer än 15 år sedan vi i europa faktiskt tillät folkmordet i Rwanda pågå. Vi i sverige är inte särskilt främlingsientliga men det finns fortfarande partier och rasistrelaterade grupper vilka jag hoppas snart kommer försvinna.

Källförtecking

http://www.so-rummet.se/kategorier/kolonisation-och-kolonialism

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kolonialism

•

•

Kolonialism innebär erövring och kontroll av ett annat område utanför kolonisatörens land. Idag använder vi ofta detta ord för att beskriva de europeiska nationalstaternas utomeuropeiska erövningar. Men det var inte bara länder i Europa som kom att bli kolonialmakter, Usa och Japan har under vissa perioder erövrat och plundrat i länder som de sedan kom att ta över.

•

Redan 1415 intog en portugisisk expidition den afrikanska staden Ceuta. Sedan dess men framför allt efter 1500-talets mitt växte kolonisationen fram ur Europas expansion. I mitten av 1800­-talet drog en kapplöpning igång i Europa. Man ville ha så mycket mark som möjligt i afrika och därmed kunna bilda många kolonier.

•

•

Man underordnade koloniernas inhemska kultur genom att göra det egna språket till första språk. Saker som var tillåtna i det egna landet som exempelvis politik, kultur och litteratur kunde förbjudas inom kolonierna.

•

Den europeiska imperlialismen blev slutet för afrikas självständiga stater. De som bodde inom kolonierna arbetade för de vita som hade flyttat ner dit. Nästan hela afrika hamnade under de europeiska stormakternas politiska kontroll. Hur detta kunde möjliggöras berodde på européernas överlägnsa teknik. Trots att man gick in i de afrikanska länderna med vapenmakt stabiliterades ofta samhällena efteråt. Krig som kanske hade pågått under årtionden stammar emellan upphörde nu i samband med att kolonalregimen installerats.

•

Sedan långt bak i tiden har vi ansett att de svarta är en lägre stående ras. De vita ansåg att de hade någon slags skyldighet att hjälpa de koloniserade människorna då dessa inte var civiliserade enligt europeerna man förde med sig sina västerländska ideér som dem i kolonierna tvingades leva efter. Trots att kolonialtiden förde med sig vissa fördelar kan vi konstatera att dess konsekvenser samtidigt var förödande för afrikanerna. Dem fråntogs frihet och möjligheten att bestämma själva. Allt skulle ske efter européernas vilkor. På bilden nedanför visas människor som stympats på grund av att dem inte levererat tillräckligt mycket gummi till belgarna.

•

Idag anses ofta Belgarnas tid i Kongo som det värsta exemplet på kolonisationen samt imperialismens konsekvenser. Under det belgiska styret dödades mellan 3 och 30 miljoner människor.

•

•

Under 1900-talet bröt de två världskrigen ut och detta innebar slutet för kolonisationens era. Frankrike och Storbritannien drog tillbaka sina trupper ifrån kolonierna då de skulle delta i krigen. Detta kom att påverka de svartas syn på de vita då man började förstå att den överlägsenhet som de vita hade haft inte berodde på rasmässiga skillnader utan vapenteknik, träning och organisation. Bilden om den vita mannens överlägsenhet började nu falla.

•

Efter andra världskriget kom kolonialmakternas position inte bara att bli ekonomisk ohållbar utan även moraliskt ohållbar. Man kom med motfrågor i afrika kring hur det kunde vara rätt att Storbritanien kunde ockupera Egypten när det var fel av Hitler att ockupera polen. Afrikanerna kunde nu med kraft påverka hyckleriet i kolonialismen. Europeiska statsmän blev nu tvugna att komma till insikt om den egna rasismen efter andra världskriget. Och det är utifrån detta som forskare idag anser att kolonisationen började falla.

•

När staterna i Afrika frigjort sig ifrån kolonialmakterna har många stater kommit att utvecklas starkt. Men dessvärre har flertalet stater också blivit svagare. Korruption och ekonomiskt stagnation är ett vanligt problem runt om i afrika. En nykolonialism har i viss mån ersatt den gamla kolonialismen då grupper inom före detta kolonier lidit av ekonomiska problem. Detta har bidragit till att de tvingats hitta nya stormakter att förlita sig på och numera har ett politiskt beroendeförhållande till dessa.

•

Kolonialismen förde även med sig konflikter som kommit upp till ytan under efterkrigstiden. Ett exempel är folkmordet i Rwanda som grundade sig i Belgarnas sätt att privilegiera tutsierna. 1916, då de belgiska kolonisatörerna anlände som Rwandas befolkning delades upp i två olika etniska grupper. Belgarna ansåg att tutsierna var överlägsna hutuerna eftersom att tutsierna enligt dem hade ett närmare släktskap med den vita rasen. Belgarna såg de två grupperna som två olika raser och tillverkade till och med identitetskort som talade om ifall man antingen var tutsi eller hutu. Tutsierna fick nu förstärkt maktposition, bättre jobb och bättre utbildningar i Rwanda. Der var vid detta laget hutumajoriteten började se tutsierna som främmande inkräktare. Ett annat exempel på ett land är Somalia som fick stöttning av Sovjet och USA till diktaturen i utbyte mor militära baser.

•

Det finns flera olika anledningar till varför staterna i Afrika har det så svårt efter avkoloniseringen. Historien och geografin spelar faktiskt in i detta också. Att få människor bor på stora ytor är något som kostar inom staterna. Att kunna utsräcka sitt inflytande över glesbefolkade områden och kostsamt för staterna vilket leder till att människorna som bor långt ifrån maktens centrum inte får någon hjälp då staten struntar i att försöka kontrollera dessa områden. Detta leder till bl.a. till ökat våld och fattigdom.

•

Den infrastruktur som kolonialmakterna satte i länderna var utformad för att uppfylla det egna moderlandets behov och detta ledde till att många f.d kolonier kom att fortsätta bli beroende av de land som kolonierna hade styrts av. En förändring av infrastrukturen skulle innebära en riskfylld satsning, därför valde många afrikanska stater att fortsätta förhandla med européerna.

•

Jag blir så upprörd när jag tänker på hur vi i europa har behandlat människor med annat etniskt ursprung. Sedan flera hundra år tillbaka har vi sett ner på dessa människor och behandlat dem som om dem vore odjur. Vi har kommit in i deras länder och brytit traditioner, splittrat familjer, använt dem som slavar och fört dem till europa. Dem har sedan dess levt under dåliga förhållanden och det är vi skyldiga till. Alla jordens människor ska behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, religion eller sexuelläggning. Idag har det lyckligtvis blivit betydligt bättre men rasismen finns fortfarande kvar, det var inte länge sedan vi i europa faktiskt tillät folkmordet i Rwanda pågå. Vi i sverige är inte särskilt främlingsientliga men det finns fortfarande partier och rasistrelaterade grupper vilka jag hoppas snart kommer försvinna.

•

•

http://www.so-rummet.se/kategorier/kolonisation-och-kolonialism

·

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kolonialism

·

·

·http://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratiska_republiken_Kongo

·

Dvärgen

"Det finns något gott i alla människor", finns det verkligen det? Finns det inte folk som är onda i varje åder som sträcker sig igenom kroppen, som ser livet som en pest och hatar alla de möter?

Vad är det som gör så att en människa kan känna så otroligt mycket hat? Föds vi alla som små, oskyldiga änglar som formas efter omgivningen och uppfostran eller föds vissa av oss fulla av hat?

Det finns mycket att spekulera i men vi kan väl fastställa att en människa som vuxit upp under riktigt dåliga förhållanden kan ha svårt för att älska och för att känna livslust samt se det positiva i livet.

Pär Lagerkvists bok "Dvärgen" handlar om en mycket ondskefull dvärg som lever och jobbar på ett furstedömme i renesansäns Italien. Under denna tidsepok drev man gärna med dvärgar och man såg dem som en annan människorart. Ofta anställdes dvärgar vid hovet för underhållnings skull, för att skratta åt. Men dvärgen vi får följa i denna bok ville inte förnedra sig själv på detta sätt. Han förklarar tidigt i boken att hans utseende inte passar ihop med löjeväckande upptåg. Ingen har ens föreslagit honom att göra konster för att få herrskapet att skratta. Dvärgen ser äldre ut än vad han är, han ansikte är alldeles fullt av rynkor vilket inte besvärar hon om alls. Istället gillar han att han utseende säger en annan sak om hans verkliga ålder, han tror sig tillhöra en annan ras än de andra dvärgarna och han tycker att andras ansikten är fullkomligt intetsägande.

Fursten vid hovet är dvärgen mycket bevågen. Han är en stor och mäktig man med stora planer som enligt dvärgen vet hur man ska sätta dem i verket. Han är den enda som dvärgen mött som han inte föraktar trots att han är mycket falsk.

Dvärgen känner stort hat mot människan, kanske för att han själv inte behandlas som en. Han är ond och vill gärna se andra människor lida och plågas. Dvärgen är den enda kortväxta människan vid hovet nu eftersom att han ströp den andra dvärgen Josafat vid en brottningskamp som anordnades på furstedömet. Han blir därefter furstens närmaste tjänare.

Dvärgen känner sig viktig och betydelsefull inför sin furste. Han får sina kläder uppsydda av bitar som blir över av furstens dräkter och klär sig därmed för att likna honom så mycket som möjligt. På så sätt anser han sig vara ganska så lik fursten, fast i en mindre version. "Om man såg mig igenom ett sådant glas som de där narrarna i västra tornet riktar mot stjärnorna, skulle man kunna tro att jag var han själv".

När dvärgen tvingas stå modell och klä av sig naken inför en konstnär som besöker hovet vid namn Mäster Bernando fylls han av skam. Han blir förnedrad då hans kropp ska studeras för att sedan avtecknas av denne konstnär. Eftersom att han skyr allt som kan tänkas få honom att framstå som löjlig väcker det starka känslor hos honom. Detta blir så överväldigande för dvärgen att han försöker sticka sin dolk i Bernando utan att lyckas då han på grund av sin maktlöshet snabbt blir avväpnad. Denna händelse blir ett startskott för de vedervärdiga handlingar dvärgen kommer att göra framöver.

Fursten vid namn Leone är gift med furstinnan Teodora. Dvärgen hatar Teodora då han delar hennes hemlighet om hennes otrohet med en man vid namn Don Riccardo. Dvärgen hatar kärlek, konst och allt som är positivt för en människa. Han hatar det som han inte kan förstå sig på. Något han inte förstår är furstinnan. Trots starkt hat känner han ändå en viss kärlek till Teodora vilket man förstår längre fram i boken. Han låter sig till och med torteras för att bevara furstinnans hemligheter.

När ett krig utbryter två stammar emellan vill dvärgen inget hellre än att vara med och få chansen att döda. Men han avvisas pga sin längd. Han älskar dock kriget och tanken på att människorna utplånar varandra. Han är grym och han gillar det. Han säger själv att det tillfredställer honom att märka att han är hatad. Han känner sådan avsky för det mesta och saknar empati. Han berättar att även han aldrig känner skräcken som människan upplever. Att han dödade Josafat har han inte den minsta ånger över.

Lagerkvist

Pär Lagerkvist föddes 1891, han växte upp i ett kristet hem men när han sedan kom upp i tonåren och började läsa frigjorde han sig från kristendommen. Den djupt bibliska fromhet han hade varit omgiven av som barn lämnade han nu bakom sig. Lagerkvist upplevde säkerligen känslan av att en helt ny värld öppnade sig framför hans ögon då det fanns så mycket mer att upptäcka och förstå än bara än den gammalkyrkliga kristendommen.

Lagerkvists levnad sträckte sig över de båda världskrigen. 1914 bröt första världskriget ut och 1939 startade andra välrdskriget. Det var en föränderlig tid full av oro, hot och förintelse blandat med framtidstro. Man började ställa frågor kring människans ondska och gud. Kyrkan hade numera inte samma inflytande, en teknisk utveckling skedde och klassamhället sattes i förändring. Det skedde så otroligt mycket just nu och detta påverkade säkerligen Pärs författarskap. Lagerkvist var antinazist, han engagerade sig och deltog i samhällsdebatten kring kriget som Sverige valde att stå utanför. Medan våra grannländer var ockuperade och indragna valde Sverige den fega vägen. Känslor och frågor måste genererats fram av detta. Skammen måste varit stor och det måste funnits en del substans där att utgå ifrån som författarre.

Man kan kortfattat säga att Pär Lagerkvist levde i en tid då allt sattes i förändring. Stora världsfrågor ställdes och man började ifrågasätta gud när människan bl.a. krigade på detta sätt. Vart kom all ondska ifrån? Hur kunde vi slakta våra medmänniskor på detta sätt? Vad var egentligen viktigt i livet och hur stor betydelse har kärleken för människan?

I sin roman "Dvärgen" skriver Lagerkvist om den onda lilla människan som avskyr människor trots att han är en själv. Man kan tycka sig se tydliga likheter mellan Hitler och dvärgen då Hitler hatade judar medan dvärgen hatade människor. Dem ansåg sig inte tillhöra samma ras deras "fiender". Pär Lagerkvist inspirerades av det pågående kriget i sin roman, man kan dra tydliga paraleller mellan Dvärgen och Hitlers tankesätt, båda två upplevde starkt hat. Och de var inte rädda för att lyssna till ondskan och begå fruktansvärda handlingar.

Boken är skriven i dagboksform ur en ond och apatisk dvärgs perspektiv. Allt som man idag kan betrakta som mänskligt var något Dvärgen äcklades av, känslor, svagheter och lustar är något som han föraktade. Allt som man kan relatera till svaghet är något som han avskyr, allt som dock handlade om styrka och makt var något som han beundrade. Fursten Leone som var en mäktig man var dvärgens idealmänniska. Att vara falsk, våldsamm och aggressiv var något dvärgen ansåg vara positivt.

Som jag tidigare nämnt började nog många i samband med andra världskriget att ställa sig frågan kring hur vi kan utföra så onda handlingar. Pär Lagerkvist allmänmänskliga frågor kring vad som är gott och vad som är ont ställs i hans roman. Frågor som blev aktuella under krigsåren. Per studerade darwinismen och hade säkert goda kunskaper i psykologi. Freuds tankar tas upp i "Dvärgen". Dvärgen har en speciell självbild.

"Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig.

Men jag hatar också mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blod. Jag begår var dag min ensliga nattvard som mitt folks dystre överstepräst"

Enligt Freuds psykoanalytiska teori som säkert var något som Pär grundade sig i kan man säga att dvärgen har utvecklat en narcissistisk identifikation vilket innebär att han gärna identifierar sig själv med personer som exempelvis fursten som påminner honom om han själv. Samtidigt som dvärgen nedvärderar sig själv så beskriver han sig i vissa fall som bättre än andra, man förstår ganska så snabbt in i boken att hans syn på sig själv är ganska så ambivalent.

Dvärgen bryr sig inte om kommande generationer. Han är likgiltig och räds inte för att vara ensam.

"...Förresten hade hon fel i att vi kunnat skänka henne något barn. Vi dvärgar föder inga barn, vi är ofruktsamma på hrund av vår väsenart. Vi sysslar inte med livets fortbestånd och önskar det inte ens..."

Det som boken tar upp mest är ondskan, hatet och psykologin kring varför en människa kan vara så känslokall. Dvärgen saknar all empati, han är så sval som man kan vara men samtidigt förstår man honom med tanke på hur han har blivit behandlad. Att  "Dvärgen" utspelar sig under renässansen kan man märka på de människor som besöker hovet. Klassicismen växte fram i denna tid full av poeter och konstnärer. Karaktärerna i boken som besökte furstedömmet gillade att disskutera, filosofera och läsa dikter, något som var typiskt under renässansen och något som dvärgen inte uppskattade.

Jag har inte läst någon annan av Lagerkvist romaner men kommer säkerligen att göra det i framtiden efter att ha läst Dvärgen. Jag blev farcinerad och många frågor ställdes inom mig i samband med att jag läste boken och gjorde denna recenssion. Lagerkvist skriver på ett spännande sätt och man vill inte lägga ifrån sig boken. Att han skriver utan kapitell känndes lite ovanligt men samtidigt var boken väldigt lättläst.

♦