♦

"Det finns något gott i alla människor", finns det verkligen det? Finns det inte folk som är onda i varje åder som sträcker sig igenom kroppen, som ser livet som en pest och hatar alla de möter?

♦

Vad är det som gör så att en människa kan känna så otroligt mycket hat? Föds vi alla som små, oskyldiga änglar som formas efter omgivningen och uppfostran eller föds vissa av oss fulla av hat?

Det finns mycket att spekulera i men vi kan väl fastställa att en människa som vuxit upp under riktigt dåliga förhållanden kan ha svårt för att älska och för att känna livslust samt se det positiva i livet.

♦

Pär Lagerkvists bok "Dvärgen" handlar om en mycket ondskefull dvärg som lever och jobbar på ett furstedömme i renässansens Italien. Under denna tidsepok drev man gärna med dvärgar och man såg dem som en annan människorart. Ofta anställdes dvärgar vid hovet för underhållnings skull, för att skratta åt. Men dvärgen vi får följa i denna bok ville inte förnedra sig själv på detta sätt. Han förklarar tidigt i boken att hans utseende inte passar ihop med löjeväckande upptåg. Ingen har ens föreslagit honom att göra konster för att få herrskapet att skratta. Dvärgen ser äldre ut än vad han är, han ansikte är alldeles fullt av rynkor vilket inte besvärar hon om alls. Istället gillar han att han utseende säger en annan sak om hans verkliga ålder, han tror sig tillhöra en annan ras än de andra dvärgarna och han tycker att andras ansikten är fullkomligt intetsägande.

♦

Fursten vid hovet är dvärgen mycket bevågen. Han är en stor och mäktig man med stora planer som enligt dvärgen vet hur man ska sätta dem i verket. Han är den enda som dvärgen mött som han inte föraktar trots att han är mycket falsk.

♦

Dvärgen känner stort hat mot människan, kanske för att han själv inte behandlas som en. Han är ond och vill gärna se andra människor lida och plågas. Dvärgen är den enda kortväxta människan vid hovet nu eftersom att han ströp den andra dvärgen Josafat vid en brottningskamp som anordnades på furstedömet. Han blir därefter furstens närmaste tjänare.

♦

Dvärgen känner sig viktig och betydelsefull inför sin furste. Han får sina kläder uppsydda av bitar som blir över av furstens dräkter och klär sig därmed för att likna honom så mycket som möjligt. På så sätt anser han sig vara ganska så lik fursten, fast i en mindre version. "Om man såg mig igenom ett sådant glas som de där narrarna i västra tornet riktar mot stjärnorna, skulle man kunna tro att jag var han själv".

♦

När dvärgen tvingas stå modell och klä av sig naken inför en konstnär som besöker hovet vid namn Mäster Bernando fylls han av skam. Han blir förnedrad då hans kropp ska studeras för att sedan avtecknas av denne konstnär. Eftersom att han skyr allt som kan tänkas få honom att framstå som löjlig väcker det starka känslor hos honom. Detta blir så överväldigande för dvärgen att han försöker sticka sin dolk i Bernando utan att lyckas då han på grund av sin maktlöshet snabbt blir avväpnad. Denna händelse blir ett startskott för de vedervärdiga handlingar dvärgen kommer att göra framöver.

♦

Fursten vid namn Leone är gift med furstinnan Teodora. Dvärgen hatar Teodora då han delar hennes hemlighet om hennes otrohet med en man vid namn Don Riccardo. Dvärgen hatar kärlek, konst och allt som är positivt för en människa. Han hatar det som han inte kan förstå sig på. Något han inte förstår är furstinnan. Trots starkt hat känner han ändå en viss kärlek till Teodora vilket man förstår längre fram i boken. Han låter sig till och med torteras för att bevara furstinnans hemligheter.

♦

När ett krig utbryter två stammar emellan vill dvärgen inget hellre än att vara med och få chansen att döda. Men han avvisas pga sin längd. Han älskar dock kriget och tanken på att människorna utplånar varandra. Han är grym och han gillar det. Han säger själv att det tillfredställer honom att märka att han är hatad. Han känner sådan avsky för det mesta och saknar empati. Han berättar att även han aldrig känner skräcken som människan upplever. Att han dödade Josafat har han inte den minsta ånger över.

♦

Pär Lagerkvist föddes 1891, han växte upp i ett kristet hem men när han sedan kom upp i tonåren och började läsa frigjorde han sig från kristendommen. Den djupt bibliska fromhet han hade varit omgiven av som barn lämnade han nu bakom sig. Lagerkvist upplevde säkerligen känslan av att en helt ny värld öppnade sig framför hans ögon då det fanns så mycket mer att upptäcka och förstå än bara än den gammalkyrkliga kristendommen.

♦

Lagerkvists levnad sträckte sig över de båda världskrigen. 1914 bröt första världskriget ut och 1939 startade andra välrdskriget. Det var en föränderlig tid full av oro, hot och förintelse blandat med framtidstro. Man började ställa frågor kring människans ondska och gud. Kyrkan hade numera inte samma inflytande, en teknisk utveckling skedde och klassamhället sattes i förändring. Det skedde så otroligt mycket just nu och detta påverkade säkerligen Pärs författarskap. Lagerkvist var antinazist, han engagerade sig och deltog i samhällsdebatten kring kriget som Sverige valde att stå utanför. Medan våra grannländer var ockuperade och indragna valde Sverige den fega vägen. Känslor och frågor måste genererats fram av detta. Skammen måste varit stor och det måste funnits en del substans där att utgå ifrån som författarre.

♦

Man kan kortfattat säga att Pär Lagerkvist levde i en tid då allt sattes i förändring. Stora världsfrågor ställdes och man började ifrågasätta gud när människan bl.a. krigade på detta sätt. Vart kom all ondska ifrån? Hur kunde vi slakta våra medmänniskor på detta sätt? Vad var egentligen viktigt i livet och hur stor betydelse har kärleken för människan?

♦

I sin roman "Dvärgen" skriver Lagerkvist om den onda lilla människan som avskyr människor trots att han är en själv. Man kan tycka sig se tydliga likheter mellan Hitler och dvärgen då Hitler hatade judar medan dvärgen hatade människor. Dem ansåg sig inte tillhöra samma ras deras "fiender". Pär Lagerkvist inspirerades av det pågående kriget i sin roman, man kan dra tydliga paraleller mellan Dvärgen och Hitlers tankesätt, båda två upplevde starkt hat. Och de var inte rädda för att lyssna till ondskan och begå fruktansvärda handlingar.

♦

Boken är skriven i dagboksform ur en ond och apatisk dvärgs perspektiv. Allt som man idag kan betrakta som mänskligt var något Dvärgen äcklades av, känslor, svagheter och lustar är något som han föraktade. Allt som man kan relatera till svaghet är något som han avskyr, allt som dock handlade om styrka och makt var något som han beundrade. Fursten Leone som var en mäktig man var dvärgens idealmänniska. Att vara falsk, våldsamm och aggressiv var något dvärgen ansåg vara positivt.

♦

Som jag tidigare nämnt började nog många i samband med andra världskriget att ställa sig frågan kring hur vi kan utföra så onda handlingar. Pär Lagerkvist allmänmänskliga frågor kring vad som är gott och vad som är ont ställs i hans roman. Frågor som blev aktuella under krigsåren. Per studerade darwinismen och hade säkert goda kunskaper i psykologi. Freuds tankar tas upp i "Dvärgen". Dvärgen har en speciell självbild.

Enligt Freuds psykoanalytiska teori som säkert var något som Pär grundade sig i kan man säga att dvärgen har utvecklat en narcissistisk identifikation vilket innebär att han gärna identifierar sig själv med personer som exempelvis fursten som påminner honom om han själv. Samtidigt som dvärgen nedvärderar sig själv så beskriver han sig i vissa fall som bättre än andra, man förstår ganska så snabbt in i boken att hans syn på sig själv är ganska så ambivalent.

♦

Dvärgen bryr sig inte om kommande generationer. Han är likgiltig och räds inte för att vara ensam.

♦

Det som boken tar upp mest är ondskan, hatet och psykologin kring varför en människa kan vara så känslokall. Dvärgen saknar all empati, han är så sval som man kan vara men samtidigt förstår man honom med tanke på hur han har blivit behandlad. Att  "Dvärgen" utspelar sig under renässansen kan man märka på de människor som besöker hovet. Klassicismen växte fram i denna tid full av poeter och konstnärer. Karaktärerna i boken som besökte furstedömmet gillade att disskutera, filosofera och läsa dikter, något som var typiskt under renässansen och något som dvärgen inte uppskattade.

♦

Jag har inte läst någon annan av Lagerkvist romaner men kommer säkerligen att göra det i framtiden efter att ha läst Dvärgen. Jag blev farcinerad och många frågor ställdes inom mig i samband med att jag läste boken och gjorde denna recenssion. Lagerkvist skriver på ett spännande sätt och man vill inte lägga ifrån sig boken. Att han skriver utan kapitell känndes lite ovanligt men samtidigt var boken väldigt lättläst.